Don't hold it against me - 2
"Jag lovar."
Orden är så laddade att man nästan kan ta på dem. De uttrycks dagligen, de flyger iväg genom luften som dammpartiklar. För det är just det som är problemet. De flyger iväg, de stannar inte kvar. De orsakar smärta, oro, misstro och värst av allt; besvikelse. De är ord som bör uttalas med ömhet, ord som bara ska uttalas om man verkligen vet att man kan stå för dem. För det värsta som finns är att se besvikelse i andras ögon och veta att den finns där på grund av en själv. "Jag lovar att aldrig lämna dig." Hejdå. "Jag lovar att jag ska sluta." Nästa gång.
Orden som slingrar sig runt en som Djävulens snara i Harry Potter, som tar kol på all tillit.
Men man måste tro. Man måste ha tillit. Vart ska man ta vägen om man inte har tillit? Om man inte kan tro? Orden som är så jobbiga, så svåra att tro på - man måste våga ta steget fram och lita på att orden som flyter in genom öronen är sanna. Att det är uttalade av en anledning - att det är ett löfte som kommer att hållas. Och visar det sig att det var fel av dig att tro på dem, så res dig upp igen. Bara för att de var osant en gång, behöver det inte betyda att det alltid kommer att vara falskt.
Tro. Ha tillit. Lova.
Kommentarer
Trackback
